Nu ska jag då kanske ha smält det här lite.. Har jag det?
Jag är kär i min lilla kille jag ska ha hand om, Finley, världens gulligaste!
Harry är underbar ibland, galen ibland, men jag antar att det är så en 7åring ska bete sig? :P
Amy, mamman, är fantastisk.. Matt, pappan, också.. De gör båda två allt för att jag ska trivas och må bra!
Så.. familjen är toppen.. Vad är det då som gör det svårt? Gissa.. Hemlängtan kasnke..
Inte så som ni kasnke tänker er.. för det är faktiskt inte själva personerna som är det jobbigaste (självklart, hade ni alla inte varit så underbara hade jag inte haft något att längta till) utan det är den enkla vardagen, vardaen där jag kan göra vad jag vill, utan att behöva rätta mig efter andra i allt jag ska göra..
Men jag lär mig väl.. Kanske kan vara bra för mig att lära mig att alla inte alltid behöver tycka som jag ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
hmm de e nog som du skriver, usa e nog bra för dej eftersom att de finns faktiskt folk som inte tycker som dig i alla lägen. :) de kommer gå bra, bara du vant dej vid vardagen. Lycka till vi saknar dig.:)Puss o kram Jossan
Vad skönt att familjen är bra, det är trots allt det viktigaste.
Jag saknar dig och tänker på dig ofta. Tänk att lilla Ella är så långt borta. Men det är roligt att du skriver här så att man kan följa din vardag.
Ha det bäst!
Puss o kram
Skicka en kommentar